Filmlektion 3

Vi träffas i en skolsal i annexet på Malmö latinskola. På schemat står film. Chris undervisar och handleder.
När alla 15 satt sig, så tar de genast upp studiebesöket i Ystad. VARFÖR åkte vi dit? Helt onödigt säger några frustrerat. Och visst, vi som arrangerat tycker också det, men vissa chansningar får man ta. Något litet har vi fått med oss.
På dagens agenda står planering av filmandet. Det innebär att göra listor på rekvisita, skriva manus, tidsplanering, göra en storyboard.
Först repeterar Chris förra gångens lektion med att visa denna film.Se och begrunda. Allting är inte som det tycks vara vid en första anblick.

Därefter eget arbete. Tre grupper, tre scener.
1 När Gustav kommer och äter hos Elin
2 Caféscenen mellan Eva och Gustav
3. Skoltidningsscenen
Jag är som en deltagande observatör. Jag tjuvlyssnar på de olika gruppernas diskussioner. Jag är nyfiken på deras samtal, hur de fastnar, hur de tar sig ur och hur deras arbete skrider framåt.
Tydligt ser jag en otålighet hos grupperna. Att planera är tidsödande och de tycker att förarbetet i stora delar är onödigt. En grupp säger efter 15 minuter: ”Vi vill ut och filma nu Chris?” Ok, säger han. Låt mig se er storyboard. Den omedelbara reaktionen är att den har många brister. De har bara ritat bilderna. De har ingen förklarande text alls. Chris sätter sig ner med eleverna. Han är ivrig, men otroligt bestämd och tydlig med vissa saker.
1. Ni måste skriva instruktioner i storyboarden. Han gör liknelsen med ett mattetal. Man kan inte bara skriva svaret på uppgiften. Man måste också beskriva hur man löst uppgiften. Det är samma sak med att göra film. Det fungerar inte att bara rita en bild i storyboarden. Man måste skriva ner hela processen, hur varje scen ska filmas med kameravinklar, vem som ska vara med och vad som ska vara med i scenen. Man måste som utomstående kunna läsa instruktionerna och förstå hur man ska göra scenen.

Eleverna protesterar. De tycker absolut att man kan ha det mesta i sitt eget huvud!

När vi återsamlas, så har det dock hänt mycket. De har en nästan en fungerande storyboard och de har en plan på hur manuset ska skrivas.

En grupp har ej kommit någonvart. Jag kan ändå känna en viss sorts självmedvetenhet hos dem. De kritiserar sig själva hårt genom att resonera kring varför de inte kunde hålla sams under grupparbetet.De tar nya tag nästa gång.

För mig som passiv deltagare är det lärorikt att lyssna på vad som händer i de olika grupperna, hur olika personer tar på sig ledarrollen, hur man i den grupp som inte fungerar så väl har tre naturliga ledare, att det blir något slags tuppfäktningsmatch. Att man reflekterar över sitt eget lärande under tiden man arbetar fram en storyboard. Jag ser en stark poäng i att fortsätta att hylla processen framför resultatet, utan att för den skull inte längta efter att få se filmerna. Det gör jag. LÄNGTAR alltså.